En till
BlyertsSkapad av Xenia ons, juni 02, 2010 09:08:25Dam
1 juni 2010- Kommentarer(0)http://www.xeniaart.de/#post135
1 juni 2010







sätta färg på orden som bubblar inom en.
uttrycka känslan som man inte kan saätta några ord till, enbart måla dem i färg
så får resultatet tala för sig själv.
målandet helar
skapar inre ro och kreativitet
pensel, papper, akvarellfärg, tre ting, blir med min hjälp ett motiv att studera och analysera kring.
se bara på denna bild som Jan Falkman har målat

Den franska konstnärinnan Seraphine Louis 1864- 1942. Känd som 'Séraphine de Senlis'

Hon kom från en urfattig familj där både hennes föräldrar hade dött innan hon ens var 7 år gammal. Hon började tidigt att arbeta som tjänsteflicka och städerska. I hemlighet målade hon, och alla hennes sparpengar gick till att köpa vit färg, resten av de färger hon använde tog hon från naturens botanik. Det röda, var blod från kött. Det bruna var jord. osv.
Den tyska konstkritikern Uhde får syn på hennes målningar och faller pladask för hennes sätt att måla. Hennes naivitet, barnsliga lätta men samtidigt fulla av mönster.
Naivisterna kommer att på 1920 talet och frammåt att expandera inom konstens värld. Det blev en ny genre.






Jag har varit och sett på Jösses flickor- åtekomsten med min pojkvän. Jag tyckte att teatern var i sin helhet riktigt bra.
En snabbkurs i kvinnans liv, rätten till att kunna frigöra sig från hemmet och barnafödandet. Kort och sagt, det var en historielektion om kvinnans rätt i samhället. från rösträtt 1921 till dagens ”feminism”.
Jag tyckte om båda styckerna lika mycket, men jag var lite skeptisk till andra aktens början.
Jag tänkte för mig själv: Hur ska de kunna fortsätta på historien och få en enhetlig berättelse?
Men de lyckades riktigt bra.
Historiskt sett så förstod jag inte på en gång att det var Marie-Linn som berättade sin historia om sin mormor och mor. Det kom jag fram till senare när Marie- Linn började ta sin roll i pjäsen.
Det bästa med teatern är att jag fick "vara" med på ett sätt. Jag kände igen allt. För den tid innan 1974 hade jag fått lära mig i skolan och 1993 var jag själv tonåring.
Skådespelarna var uttrycksfulla och tydliga i sitt formspråk. Musiken som spelades kunde jag lätt "digga" med i. Även första aktens musik, dragspel, fiol och trummor gav teatern liv och känsla.
En mycket bra pjäs!
/Xenia
Den 11 oktober var jag på Kino med mamma och pappa och såg Salome. En operauppsättning av Oscar Wilde och musiken är komponierad av Richard Strauss.
Salome,direktsändes från "The Metropolitan Opera New York i HD version på Kino i Lund.
Där Salome får arbeta med sin röst till det yttersta.
I denna uppsättning spelas Salome av den finska Stjärnan Karita Matilla. Hon skapade stor sensation när hon 2004 sjöng Salome för första gången.
Salome är ett mycket svårsjungen opera.
Richard Strauss som har komponerat denna operan ville att Salome skulle ha en kropp som en 16-åring och en röst som en kvinna. Rollen kräver maximal röstkontroll, stor volym och bärkraft, uthållighet och skådespelartalang långt utöver det vanliga. Vilket var mycket svårt.
Därför anser jag att Karita gjorde en mycket bra framträdande.
Det var inte bara hon som fångade min uppmärksamhet, utan Juha Uusitalo som spelar Jochanaan. (Johannes Döpare) Hans roll är liten men ändå en betydade plats i dramat. Hans enorma röststyrka och kroppspråk fick min hud att knottra.
Han är den mystiske rösten som lockar Salome till förförelse. Hon fångas utav honom men han ser inte efter henne. Det klarar inte Salome av. Hon i sin tur utnyttjar Herodes kärlek till henne genom att dansa "de sju slöjornas dans" på en begäran att få Jochanaans huvud serverat på ett silverfat. Vilket leder till fördärv.
Herodias, Herodes maka ser Salomes begäran som sin möjlighet att få tillbaka sin man.
Dramat är ett starkt psykologiskt samspel mellan handlingen, librettot och musiken.
I dag betraktar man verket som en av de absoluta höjdpunkterna i den senromantiska tyska operan och titelrollen är en utmaning för dramatiska sopraner, som förväntas även prestera ett förföriskt dansnummer."(Fakta hämtad från www.wikipedia.se)
Vad tyckte då jag själv om föreställningen?
Jag tyckte att den hade sina sidor.
Jag vet att mina föräldrar uppskattade uppsättningen mer än vad jag gjorde. Jag hade svårt att ta till mig allt.
När det nu spelas på en bio avtar operakänslan. Det är som att se en helt vanlig film. Men det är definitivt inte sista gången jag går och ser en opera i bioform.
Programmet för fler operor som sänds direkt från metropolitan i New York till Kino i Lund är följande.

8 november 19:00 Doctor Atomic av Adams
22 november 19:00 Faust Fördömelse av Berlioz
20 december 19:00 Thais av Massenet
10 januari 19:00 La Rondine av Puccini
24 januari 19:00 Orfeus och Eurydike av Gluck
7 februari 19:00 Lucia Di Lammermoor av Donizetti
7 mars 19:00 Madame Butterfly av Puccini
21 mars 19:00 Sömngångerskan av Bellini
9 maj 19:30 Askungen av Rosini
Själv vill jag se, Tais, Madame Butterfly, och Askungen. Får se om det blir några fler gånger. Biljetterna kostar 250kr st.
Det tar emot i en students plånbok.
Operan Fausts fördömelse av Berlioz

Faust är en inte så känd opera, eftersom den är så svår att framföra. Långa pauser mellan dialogerna. Musiken ska tala för sig tyckte Berlioz, Svårt att få stycket känt.
Faust ( Marcello Giordani)är en doktor i filosofi, Han är missnöjd över hur hans liv är och bestämmer sig för att ta livet av sig. Då hör han ljudet av kyrkklockor och en påskhymn som får honom att minnas sin ungdoms religiösa tro. Plötsligt uppenbarar sig Méphistofélés (djävulen) spelad av John Relyea med ironiska kommentarer om Fausts omvändelse. Méphistofélés bjuder med Faust på en resa där han ska vinna kunskap och få sina önskningar uppfyllda.
----------------

Utan Robert Lepage hade Faust varit tråkig anser jag. Han är regisör till den visuella konstvärlden. Han gör det möjligt för oss att förstå och följa med i Berlioz Faust. Med bildens språk visualiserar han bilder i 3D format på en stor duk. Skådespelarna står på en liten scen framför duken. De ser inget vad som händer bakom dem så de får komma ihåg vad Lepage har sagt till dem om vad som kommer att visas.
Scen ur Faust: Här åker Faust med sin vän Djävulen på floden Elbe. Vattnet i bild är endast visuallisering.
Kostymeringen var bra, speciellt Méphistofélés kostym, Han bar en hatt med två fjäderpennor i. De var klädda alla trovärdigt i en historisk epok.
Rösterna var magnifika. Méphistofélés mörka bas med Faust tenor och Marguerite (Susan Graham) sopran. Men mest av allt uppskattade jag Méphistofélés röst, klädsel och perfomence.
/Xenia